Minnen som finns på hembygdsgården och i årsskrifterna

Tingsåsstenen
I mitten av 1700-talet grävdes denna 5 meter långa sten fram på kyrkogården. Efter en hel del funderande bestämde man sig för att placera den mitt i kyrkomuren. Där stod den i 100 år innan den en mörk natt stals och forslades bort.
På Körmöllegården i Asarum bodde familjen Landgren. Deras 20-årige son Ulysses blev styrman och for 1852 iväg på en resa till Ostindien. Julafton samma år gick fru Landgren ut på gården och i dörren mötte hon Ulysses drypande våt. Han tittade förtvivlat på henne och omfamnade henne. Sekunden senare var han försvunnen och hans mor förstod att han var död. Två månader senare fick de bekräftat att båten gått under i engelska kanalen den 24 december. Moderns sorg var oerhörd och man oroade sig för hennes hälsa. ”Hade jag bara en grav att gå till” hörde man henne säga gång på gång.
Grannen Westerhult bestämde sig för att ge henne en grav att sörja vid och gav sig av till Tingsryd på oxkärra. Den natten stal han Tingsåsstenen och lät den bli gravsten på Körmöllegården.
100 år senare bildas Tingsås Hembygdsförening och de fick genast ett uppdrag: ”Skaffa hem Stenen blekingarna stal, den de gamle alltid talade om.”
Efter år av letande och forskande kom man så till Körmöllegården. Här hade Stenen djupa rötter i de boendes hjärtan. Först när gården såldes till kommunen fick vi Stenen tillbaka. I Blekinge blev det ett högtidligt farväl. Därefter forslades Stenen på lastbil fram till sockengränsen där vagn med oxar tog över. Hemma i byn väntade landshövding och Tingsrydsbor förväntansfulla och nyfikna på sin Tingsåssten.

Texten finns även i 1997:års Hembygdsbok

Kleran
I sänkan bakom Kakelid lag ett litet lågt hus. Där bodde "Kleran". Hon försörjde sig dels genom tiggeri och dels genom att klena (klojna) bakugnar men var inte heller främmande för lite snatteri till husbehov. Det var inte många, som kunde klena bakugnar, men "Kleran" kunde det, för hon var sa liten till växten och kunde komma in i ugnen. Lite förtjänster gjorde hon också på att hålla logi at kringstrykande grossister i ståltråd m. m. Hade någon blivit av med något, sa misstänktes oftast "Kleran", och på det viset kunde man ibland f tillbaka lånade föremål, såvida det inte gällde matvaror.
Namnet "Kleran" hade hon nog fått ärva från fågelriket. Trasten kallades alltid förr vid detta namn och görs sa ännu i dag på vissa platser. Hennes utseende bidrog väl mest till att hon fatt namnet.
Hon var, som man säger, vassnäst och mager och därtill tandlös.
"Ståltrads-Erik" var en stadig inneboende hos henne, när han vistades i trakten. Han hade ett stående uttryck om "Kleran": "Min lilla fågelunge".
Den som sist talade med och såg "Kleran", innan hon lämnade detta jordiska var Julius Johansson i Knällsberg. Han kom körandes med en arbetsvagn med längda, da han hejdades av "Kleran", som sade: "Ja ä trotter, ja, ja, ha aldrig vatt det från jag föddes. Har du plats te me, sa låt me få åka mä dej Julius. Det fick hon och kröp upp och satte sig längst bak på längdan. Dagen efter var hon död.

Texten finns i boken från 1959 och är upptäcknad av Ivar A. Nilsson under rubriken Gamla Tingsrrydsoriginal.
Föutom Kleran berättas det om Pelle Ruva, Spå-Beata och Spå-Lotta.
Kaffekanna från Strands café. Är det någon som minns?

Här kan föremål som finns på hembygdsgården, och som du tror att andra kan ha intresse av, visas
Skicka text och bilder, eller ideér på intresanta föremål, till mig. lars.e.hultman@telia.com